Bra att ha långa barn

Jag rensar och möblerar om i våra köksskåp, som den sista tiden varit rena rama dödsfällan. Se före och efter längst ner. Bland annat sållade jag bland bakformar, typ sockerkaksformar och muffinsplåtar. Jag ställde upp de jag trodde används mest sällan allra högst upp, dit jag behöver både stegpall och ibland till och med ställa mig på diskbänken för att nå – och jag är ändå 174 cm lång. Ni ser ju själva hur högt det är. Vi har 2,54 i takhöjd och skåpet går ändå upp i tak. På bilden sträcker jag mig allt jag kan utan att stå på tå.

14-åringen bakar gärna, så jag ropade på honom så han fick komma och titta om det var ok att just de där formarna placerades högst upp eller om han ville att någon av dem skulle stå kvar på hyllan under. Jag tänkte om det var någon han använder oftare än jag trott.

Han tittade konstigt på mig och tog sedan ner formarna från översta hyllan, utan att sträcka sig det minsta. Eller alltså han räckte ju upp armen och handen så långt han kunde, men han behövde inte anstränga sig över huvud taget.

Jag har fortfarande svårt att greppa hur långt man når när man är 192 cm lång, trots att även min äldste son varit så lång sedan han var i samma ålder (och nu är 24)…

Så här blev skillnaden!

Vore onekligen praktiskt

Alltså hade jag vetat att det fanns, så hade jag köpt för länge sedan!

Någon som vet var man köper det och hur det fungerar? Jag har provat att söka både på ”barn med fjärrkontroll” och på ”fjärrkontroll till barn”, men hittar inget. Det vore ju perfekt att kunna pausa dem när man vill eller skruva ner volymen när de låter för mycket. Numer, när de är i tonåren, skulle det även vara bra att kunna snabbspola dem lite ibland.

Musikalitet (spontan musik 10)

Ett rätt långt klipp på 7,5 minuter, men orkar ni inte titta på hela, så titta i alla fall en bit.

En kille sitter vid ett piano på en flygplats. En annan kille kommer fram (vid 40 sek) och jag tycker det är han som är häftigast. Först står han och tittar en liten stund, som om han insuper och registrerar vad den förste gör. Sedan hoppar han in (vid 1,08 min) och till och med jag förstår att den här grabben måste vara väldigt musikalisk! Eller i alla fall är det min i allra högsta grad amatörmässiga bedömning – och det är det roligaste med hela klippet.

Tyvärr pratas det i flygplatsens högtalare just när den andra killen hoppar in, men ha tålamod, till slut blir hon tyst (vid 1,47 min).

Förresten, en parantes. Min bedömning om musikalitet grundar sig i att det de spelar tillsammans är något de skapar (eller åtminstone han i vitt, det vill säga den andra killen) i stunden. Eller är det någon som känner igen om det de spelar är ett befintligt stycke? Fast ändå. Det är som om han i vitt hjälper killen som satt där från början, bara genom sitt sätt att spela. Han styr takten på något sätt och får den andre att hänga med.

Ja, jag tycker i alla fall att det är häftigt och då vill jag visa er också!

Vi när ett gäng komiker vid vår barm

12-åringen (tänk att mitt yngsta barn är 12 år… YNGSTA… TOLV år!!!) och jag var ute och staplade ved i går. Eller han hämtade från högen med skottkärran, tippade av i vedboden åt mig, jag staplade.

Plötsligt hörde jag honom säga:

– Jag visste att vi har saker från när ni var små, men ett skottkärrshjul?!

I handen höll han detta:


(det är alltså en skiva från en björk…)

Skönt att ta det lugnt

Vi har haft semester i fem veckor, både jag och maken. Men jag tycker att jag varit lite smartare än han, för nog är det skönt att börja första veckan lugnt?

Han har varit ledig på klassiskt vis. Första semesterdagen en måndag, första arbetsdagen en måndag (i dag). Pang på rödbetan, fem arbetsdagar rakt av! Det blir man ganska trött av efter fem veckors slappande. Till hans fördel att han är en extrem morgonmänniska och sällan kliver ur sängen senare än halv åtta ens när han är långledig, men han kommer ändå vara rätt trött åtminstone ett par dagar den här veckan, tror jag.

Jag däremot valde att dela på två veckor, så jag började min semester en onsdag, två dagar senare än maken, och nu börjar jag jobba en onsdag, i övermorgon. Eftersom jag alltid är ledig på torsdagar så blir min första arbetsvecka extra lugn. Och inte nog med det förresten, jag har inga tider som styr mig mina två första arbetsdagar. Jag kan komma och gå när jag vill.

Det känns toppenbra!

Jag är inte lika morgonpigg som min man och har sovit till halv nio-nio hela semestern. Att gå från det till att kliva upp lite efter sex, som jag måste göra nästa vecka, blir lite för tungt, så nu får mannen mjukstarta mig. Han väckte mig när han gick vid kvart i åtta i morse och kommer att göra detsamma i morgon. Eller han får nog vara min väckarklocka på onsdag och fredag också, när jag ska jobba. Det blir bra. Då kommer jag iväg i lugn och ro och är på jobbet till nio. Perfekt.

Men på torsdag vill jag sova.

Jag menade inget illa…

Var just till en badplats här i närheten med mina två yngsta söner. De är 12 och 14 år gamla och därmed hyfsat självgående, om man säger så. På stranden var även ett sällskap med två pappor och en mamma och deras fyra barn, som var ca 5-8 år.

En av pojkarna tyckte det var jätteroligt att reta en stackars gräsand, som simmade lugnt och stilla i vattenbrynet. Först skvätte han vatten på den från bryggan, med hjälp av en plaståra. Sedan hoppade han ner i vattnet och började skvätta med handen. Pojkens pappa ropade lite halvengagerat åt honom att låta anden vara.

Därefter började pojken springa mot anden, men då reagerade de vuxna ordentligt. Pappa ropade igen, betydligt mer engagerat den här gången, åt honom att låta bli och när han inte gjorde det trots ett flertal tillsägelser, så sprang pappan ner till vattnet och sa strängt åt honom att om han skulle fortsätta så där så fick han kliva upp ur badet.

Det tog inte många minuter innan pojken jagade anden igen. Den här gången var det mamman, som sprang ner till vattenbrynet samtidigt som hon ropade åt pojken att genast sluta och komma upp ur vattnet. Självklart tog han sig snabbt som ögat längre ut i sjön, mot sina kompisar. Mamman stod på stranden och gastade.

Jag blev så full i skratt och jösses, så jag känner igen mig! Hur många gånger har jag inte varit på badstränder med mina ungar och jagat dem kors och tvärs över stranden och ner i vattnet och upp igen och… pust. Jag har ju fyra barn inom loppet av sex år (och två månader) och det tar på psyket att ge sig på en badutflykt!

Så jag satt där och kände att GUD, vad skönt att slippa det där! Jag tänker tillbaka på det med ett stort leende, men också med en stor lättnad. Och så slapp det över mina leende läppar, nästan med ett litet skratt, till papporna som satt bredvid mig:

– Vad skönt det är att ha stora barn!

De var först tysta några sekunder, sedan sa en av dem, utan antydan till varken skratt eller leende:

– Alla åldrar har sin tjusning.

Då hörde jag hur det jag hade sagt lät. Eller kunde låta. Eller hur de kunde ha tolkat det, fast det inte alls var så jag menade… Plötsligt kändes det som att de tagit min kommentar som kritik. Ungefär som att jag tyckte det var skitjobbigt med deras unge som sprang runt och jagade en and och att mitt sätt att framföra kritik över beteendet var genom att säga att jag tycker det är skönt med stora barn. När jag i själva verket satt och log åt hela situationen och med värme (och lite panik) mindes tillbaka till mina egna år med småbarn.

Ibland blir det så fel.

Sprak i byxan

Alltså herregud, vad jag skrattade åt en grej härom dagen! Jag har inte en prutt- och bajshumor (i motsats till min älskade make), men det här var så roligt!

Vi satt på en bänk på perrongen på tågstationen och väntade på en son. (fyra ”på” i en mening!) Bakom oss satt en familj och väntade på samma tåg. Det var uppenbarligen tre generationer; mormor och morfar, dotter och hennes karl samt barn/barnbarn. Mormodern och barnen satt bakom oss. De pratade och hade roligt, det var riktigt mysigt att höra dem.

Plötsligt sprakade det till som bara den – en redig prutt smattrade mot träbänken! Det var på den där nivån att allt liksom stannade upp. Alla blev tysta. Jag och min man tittade diskret på varandra och gjorde stora ögon.

Sedan brast det för mormodern.

Som hon skrattade! Ett härligt, riktigt kluckande skratt ända nerifrån maggropen. Det var uppenbart att hon var orsaken till oljudet och antingen tyckte hon att pruttar rent allmänt är fantastiskt roligt eller så blev hon så generad att hon bara kunde skratta.

För skratta, det gjorde hon! Och det var totalt omöjligt att inte falla in i det. Mer för att skrattet var så smittande än att själva pruttandet egentligen var särskilt roligt. Men gissa om barnbarnen tyckte det var kul?!

– MORMOR PRUTTADE, tjöt en av dem över hela perrongen. Det uppskattade hon dock inte och hyssjade kvickt barnet med sträng röst. Sedan skrattade hon igen.

Underbart!

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 27 andra följare