Om jag dör

Jag tror jag nämnt det, att jag håller på att skumma igenom min blogg sedan tidernas begynnelse. I maj 2010 hittar jag att jag skrivit ett inlägg som heter ”I händelse av min död”. Märkligt nog pratade jag med min Åsa om detta för mindre än två veckor sedan. Vi pratade mest om kremering vs inte kremering, och inlägget handlar om mer än så, men ändå.

Nu vill jag uppdatera infon om hur jag vill ha det om jag dör i förtid. Som jag skrev i ursprungsinlägget, så hoppas jag att ingen tar anstöt av detta, eller blir illa berörd – och bli för allt i världen inte oroliga! Jag har inga planer på att försvinna, men det är ju tyvärr så att mycket kan hända, som man inte kan styra över själv. Läs inte vidare om du känner att det blir jobbigt för dig, återkom då i stället om olyckan är framme och jag faktiskt dör.

So here we go.

VIKTIGAST
Jag börjar med det som är viktigast för mig. Stämningen. På en begravning är stämningen sällan munter, det ligger liksom i sakens natur. Alldeles särskilt om den döde dött i förtid. Jag är övertygad om att vår omgivning påverkar oss i vårt dagliga liv. Personligen blir jag till exempel irriterad när det är för mycket intryck omkring mig, jag mår bättre när det är lugn för ögat. Därför färgsorterar jag böcker. Nu menar jag inte att ni ska färgsortera begravningsgästerna, men jag vill inte ha en mörk begravning. Eller rättare sagt; jag vill inte ha en svart begravning. Jag förstår om man inte vill komma i pippigult (även om det är ok för mig), men om alla har svarta eller andra jättemörka kläder så förstärker det ledsamheten och det är det jag vill undvika.

Känns det fel för personen att inte ha svart, så ha svart, självklart, men kan man tänka sig att i stället ha grönt eller rött (klarrött är helt ok!) så ta det. Snälla. Känns det för fel så kanske åtminstone vitt kan funka? Hellre det än svart. Men allra helst färg. Klara starka färger är ok, men annars mer dämpade färger – bara inte svart! Det är den där övergripande känslan jag är ute efter. Jag vill inte blicka ut över församlingen och få en mörk bild av den. Skulle det sedan bli så ändå, för att alla enskilda individer känner i sig själva att svart är rätt för just hen, så ja, då får jag acceptera att det blir en mörk begravning.

Det här med stämningen går igen på samvaron efter begravningsakten. Det är ok att skratta. Humor är, som ni som känner mig vet, otroligt viktigt för mig. Så våga vara lättsam, se stunden som ett tillfälle att lära känna mina nära och kära, som du kanske aldrig eller sällan träffat, eller som det var 175 år sedan du såg. Skäms inte om du tycker att det är en trevlig stund mitt i sorgen!

Kremering?
När jag läser mitt gamla inlägg så känner jag att jag inte alls är så säker på det där med att inte kremeras längre. Till Åsa sa jag att jag inte vill det och det är nog min grundinställning, men jag vet inte om det är så viktigt för mig egentligen. Så bränn mig om ni vill. Eller så här; bränn mig om det spelar roll för begravningsplatsen. Kan jag få ligga där jag vill utan att kremeras, så kan jag få vara hel. Eller fast det spelar nog ingen roll. Tror jag. Eller helst ingen kremering. Kanske.

Var
Jag vill ligga på kyrkogården till den kyrka inom vilkens församling jag bor. Där min mormor och hennes syster och en del andra släktingar ligger. Jag vill även att begravningsakten hålls där, om det är möjligt.

Begravningsakten
Jag är ju inte troende, dock medlem i Svenska kyrkan. Här tänker jag bryta mot allt jag i övrigt känner för ceremonier i kyrkan (jag är inte konfirmerad, jag döpte bara min äldste son och kände då att det var så fel så de andra fyra är inte döpta, jag gifte mig borgerligt…). Jag begravs gärna borgerligt, men om det innebär att ceremonin inte kan hållas i ”min” kyrka så kan jag överleva – eller nej, det går ju inte, men ni förstår vad jag menar – en kristlig begravning. Jag tror att platsen betyder mer för mig än orden om Gud i det fallet. Och om Gud trots allt finns, även fast jag inte tror det, så skadar det ju inte att presenteras för henom.

Blommor
Jag vidhåller att jag INTE vill ha klassiska begravningskransar! De ser så hemska ut med sina band. Nej, enkla blommor (liljor är vackra som de är, med sina långa skaft, utan något annat) eller fina buketter. Det känns dessutom dumt att folk ska lägga massa pengar på blommor. Vill man gärna det, är det vad som känns rätt för personen, så är det självklart ok (dock ej krans), men som jag ser det gör pengarna större nytta i någon forskning eller fond.

Varva kistan
Jag klarar personligen inte av att gå varvet runt kistan som man ”ska” på en begravning, och lägga en blomma på locket, och tar absolut inte illa upp om någon väljer att avstå från det på min begravning. Full förståelse från min sida!

Kista
Håller med mig själv från det förra inlägget. Högblank kista känns högtravande. Finns det något som inte kan fungera som spegel så föredrar jag det. Och inget bårtäcke!!!

Musik
Igen håller jag med mig själv från tidigare. Jag gillar inte kyrkorgel (eller någon annan orgel) och de där psalmerna man sjunger på begravningar gör ju stämningen så där mörk som jag inte vill. Psalm är inte uteslutet bara för att det är en psalm, men då ska det vara en i ljusare, lättare tongångar. Utanför psalmsnack så är en sång jag tycker mycket om ”Jag ska måla hela världen lilla mamma”. Utöver det vet jag inte, välj själva.

Pengar
I stället för asdyra blommor, så köp hellre något billigare och ta resten av pengarna till någon fond eller forskning. Vill man göra både och så är det förstås ok (så länge den dyra blomman inte är en begravningskrans). Det finns mycket jag skulle uppskatta om pengarna läggs på, så jag överlämnar till mina efterlevande att avgöra vad som känns mest rätt. Det kan ju vara att jag just då är extra engagerad i något så att det känns mest rätt.

Generellt kan väl sägas att jag värnar om barns välmående, så det blir aldrig fel. Kanske BRIS eller någon annan organisation/fond/stiftelse som jobbar för barn i utsatta situationer. Vad gäller forskning så ser jag gärna att man utrotar psykisk ohälsa (bipolär sjukdom och depression ligger förstås extra nära mitt hjärta) och alzheimers sjukdom. Cancer kan också få upphöra att existera. Och fibromyalgi. Och beroenden. Som sagt, välj vad som känns mest rätt – och det behöver inte vara något av ovan nämnda, jag har säkert glömt något och när jag dör kan det finnas något att lägga pengarna på, som inte ens finns nu.

Efter akten
Jag vill inte att gästerna skingras direkt efter begravningsakten. Det handlar om att ta hand om varandra. Vill man inte vara med på mer än själva ceremonin så är det ok, men fråga den personen någon gång extra, se till att personen i alla fall känner sig varmt välkommen att delta.

Barnens boende
Nu är mina barn så stora så det där med att hålla ihop dem som syskongrupp är snart inte aktuellt längre. Inom bara några år är alla utflugna. Men skulle jag och min man gå och dö båda två, medan två eller flera barn fortfarande bor hemma, så vill jag att de hemmaboende barnen hålls ihop. Splittra dem inte i olika familjer, inte ens om det är släktfamiljer! Och bor bara ett barn hemma så försök att låta honom bo på en ort där det finns en bror – så länge det inte innebär att han flyttar bort från övrig trygghet i form av vänner och bekant omgivning. Låt hans egen vilja styra så mycket som möjligt.

Att framföra till mina barn
Säg till mina barn att jag vill att de håller ihop. Hela livet. Det betyder inte att de ska bo tillsammans eller ens i samma stad, men det skulle värma mitt hjärta att veta att de har kontakt, ofta. Att de värnar om, och tar hand om, varandra. Att de träffas, att deras familjer träffas, att framtida kusiner träffas och umgås.

Trots allt
Var och en gör som den vill. Allt ovan är önskemål sett ur ett övergripande perspektiv. Vad gäller färger, blommor och pengar så gör ni efterlevande precis som ni vill. Vill någon ha svart på begravningen, så ha det, självklart. Vill någon lägga 1000 kr på en bukett blommor, så gör det (begravningskrans undantagen). Det är viktigt för mig att den som kommer på min begravning känner sig så bekväm som möjligt. Följ inte mina önskemål om de känns fel för dig – kom ihåg att det i sig är ett önskemål; att var och en ska känna sig så bekväm som möjligt. De önskemål jag helst vill att de följs är de om bårtäcke och begravningskrans samt var ni lägger mig. Det sistnämnda vet jag dock att man inte alltid kan styra över, det kan till exempel vara så att det inte finns plats på kyrkogården. Och till och med krans kan få passera om det är jätteviktigt för personen.

Det var allt för nu.

Det var underligt

(självklart ska det stå Märklin, eftersom det är märket på tågbanan)

Fråga inte…

Dyslexi eller språkliga problem av andra slag kan bli väldigt roligt.

(personen sålde böcker för undersköterskeutbildning)

Gammal är inte alltid äldst

Hittade ett gammalt inlägg där jag skriver om att äldsta sonen är så gammal. Han ska fylla 16 och får därmed börja övningsköra.

Jomentjena.

Härom dagen fyllde tredje sonen i ordningen 16 och ovan nämnda son har haft sitt körkort i fem år…

Undrar just vem det är som är gammal?

12-åringen kan han också

Det är ju 14-åringen i familjen, som är den som kläcker de mest underliga funderingar vid de mest oväntade tillfällen, men 12-åringen börjar verkligen knappa in.

– Finns det någonting som försvinner, frågade han härom kvällen när vi tittade på tv.

– Hur menar du nu, undrade jag.

– Finns det något som faktiskt kan försvinna?

– En fis, föreslår jag frågande.

– Nej, men…

– Jag förstår inte?

– Ja men, en fis finns ju kvar och om man äter upp ett äpple finns det kvar och om man lägger ett äpple i lava, så finns det kvar för det blir till mer lava…

Sant. Jag tror inte det finns någonting som verkligen – verkligen – försvinner. Det är väl en av fysikens grundlagar, gissar jag.

(Exemplet om att lägga ett äpple i lava gav extra knorr åt hela tankebanan, tyckte jag. Var fick han just den liknelsen ifrån, liksom?!)

Bra att ha långa barn

Jag rensar och möblerar om i våra köksskåp, som den sista tiden varit rena rama dödsfällan. Se före och efter längst ner. Bland annat sållade jag bland bakformar, typ sockerkaksformar och muffinsplåtar. Jag ställde upp de jag trodde används mest sällan allra högst upp, dit jag behöver både stegpall och ibland till och med ställa mig på diskbänken för att nå – och jag är ändå 174 cm lång. Ni ser ju själva hur högt det är. Vi har 2,54 i takhöjd och skåpet går ändå upp i tak. På bilden sträcker jag mig allt jag kan utan att stå på tå.

14-åringen bakar gärna, så jag ropade på honom så han fick komma och titta om det var ok att just de där formarna placerades högst upp eller om han ville att någon av dem skulle stå kvar på hyllan under. Jag tänkte om det var någon han använder oftare än jag trott.

Han tittade konstigt på mig och tog sedan ner formarna från översta hyllan, utan att sträcka sig det minsta. Eller alltså han räckte ju upp armen och handen så långt han kunde, men han behövde inte anstränga sig över huvud taget.

Jag har fortfarande svårt att greppa hur långt man når när man är 192 cm lång, trots att även min äldste son varit så lång sedan han var i samma ålder (och nu är 24)…

Så här blev skillnaden!

Vore onekligen praktiskt

Alltså hade jag vetat att det fanns, så hade jag köpt för länge sedan!

Någon som vet var man köper det och hur det fungerar? Jag har provat att söka både på ”barn med fjärrkontroll” och på ”fjärrkontroll till barn”, men hittar inget. Det vore ju perfekt att kunna pausa dem när man vill eller skruva ner volymen när de låter för mycket. Numer, när de är i tonåren, skulle det även vara bra att kunna snabbspola dem lite ibland.