Svårt beslut

Som jag berättat tidigare, så dog min pappa för en tid sedan. Av olika anledningar hålls begravningen inte förrän i nästa vecka, vilket är rätt långt efter själva dödsfallet. I går tog jag beslutet att inte gå. Det känns lite märkligt, men ändå rätt.

Tror jag.

Hoppas jag.

Alldeles i början var jag tveksam till att gå på begravningen. Jag åkte och tittade på honom på bårhuset och tänkte då, innan jag hade gjort det, att det skulle räcka, att det fick bli mitt farväl. Men så träffade jag mina syskon, som jag inte har nästan någon kontakt med över huvud taget, och det kändes så pass bra alltihopa att jag trots allt bestämde mig för att gå. Flera av mina barn vill också följa med, så det är vad som gällt sedan dess.

Men så har jag börjat tveka mer och mer och i förrgår tog jag beslutet att stanna hemma. Det har många bottnar och orsaker. Mittensonen är inte så nöjd med beslutet, han hade gärna velat gå, men förstår samtidigt mitt resonemang. Eftersom vi bor 20 mil bort så det blir en liten apparat att ta sig dit, det är inte som att man enkelt kan bestämma sig ett par timmar innan, utan det kräver en del planering. Därför blir det att ingen åker dit när inte jag gör det.

Jag vet inte, det kanske är konstigt att inte gå på sin egen pappas begravning, men jag hoppas att jag kommer att känna mig tillfreds med beslutet även efteråt. I går fick jag programmet över ceremonin och blev stärkt i att jag gjort rätt – det blev jättejobbigt bara att se det på papper och jag grät flera gånger under dagen. Det känns rätt så bra att inte utsätta mig för den ångest en begravning innebär för mig. Jag har väldigt, väldigt svårt för begravningar över lag.

Hela familjen har redan tagit ledigt den aktuella dagen, eftersom vi före jullovet trodde att vi skulle åka. Vi får se om vi håller fast vid ledigheten och gör en egen minnesstund här hemma. Vi kan spela den musik som ska vara på begravningen, titta på foton på pappa och jag kan berätta lite om honom. De tre yngsta barnen har ju bara träffat honom en enda gång (i förrfjol sommar, dvs 2015) och de två äldsta hann träffa honom två gånger. Det vore en kraftig överdrift att säga att de kände honom. Inte ens jag gjorde det eftersom det fanns så gott som ingen relation. Men jag kan ju berätta lite om det lilla jag vet.

Vi får se hur det blir, men det blir i alla fall ingen begravning. Vi åker till graven någon gång framöver i stället.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: