Archive for the ‘Allmänt’ Category

Dags att inse faktum?

Det är nog dags att stänga den här bloggen på riktigt. Officiellt liksom – inte minst inför mig själv. Sluta lura mig själv och tro att det bara är en tillfällig svacka när jag inte skrivit något i bloggen på flera veckor… det händer ju igen och igen.

Och igen.

Så. Kanske är det dags för 5 söner och 1 man att lägga ner, drygt tio år efter uppstarten?

Så får man tydligen inte göra

Vår 13-åring går i sexan. I skolan skulle de ha ett ”teparty” för en tid sedan. På det här tepartyt skulle de vara karaktärer, som något sorts rollspel. De fick hitta på sina karaktärer själva.

Efter att ha varit väldigt intresserad av Italien i många år har sonen det senaste året blivit mer och mer intresserad av Ryssland. Han valde därför att vara en 13-årig ryss och planerade att klä sig i Adidasbyxor och pälsmössa. Karaktären han byggde upp var en livlig person, som både surfade på tåg, sysslade med parkour och drack vodka. Det var jätteroligt att höra honom bygga upp den här världen och se hur han såg fram emot att få spela rollen i ett par, tre veckor innan det var dags!

Så en dag kom han hem och sa slokörat att han måste ändra sin karaktär. När jag häpet frågade varför svarade han att fröken sagt att han inte fick ha sin karaktär för att den var kriminell.

Jag blev tyst. Va? Varför?!

Både jag och min man blev väldigt förvånade och rätt så upprörda – för att inte tala om 16-åringen, som nästan var den som blev mest upprörd. 13-åringen däremot tyckte inte det var så konstigt och när vi pratade om det var det mest vodkan han tänkte på, att det inte är så lämpligt för en 13-åring att dricka vodka. Det håller jag självklart med om, liksom jag inte heller skulle jubla om han själv skulle krypa runt uppe på tågtak eller kasta sig mellan husditon – men jag tycker det är mycket märkligt att man ska försöka dölja för barnen att det här finns! Och det fröken hade sagt, att det kunde influera skolkamraterna på ett dåligt sätt, det är ju bara naivt. Hur stor är risken att någon unge skulle fixa en flaska vodka och klättra upp på ett tåg bara för att en sådan karaktär finns i ett rollspel i skolan?

Jag skulle så gärna vilja prata med fröken i fråga, men sonen verkar inte jätteimponerad av den tanken, så jag har inte gjort det. Men jag vill av nyfikenhet veta hur hon tänker. Varför hon väljer att be honom göra om sin karaktär. Jag tänker att hon i stället kunde ta tillfälle i akt att lära barnen något. Låt honom ha sin ”kriminella” vilde till karaktär och förklara för klasskamraterna att det finns barn som lever så här – och vad det kan leda till. Kanske har han fått permission för att vara med på tepartyt? Att han på grund av sitt leverne har ett straff på något sätt och sitter inlåst. Eller att han är där tillsammans med någon form av familjehemsförälder. Ta tillfället i akt och berätta om hur vårt samhälle fungerar och tar hand om barn som far illa.

Nu hör det ju till saken att både jag och min man jobbar med personer som är eller har varit som den där karaktären, så vi har säkerligen (uppenbarligen!) en ganska annorlunda inställning till sådant här än många (de flesta?) andra, men ändå… herregud! Det går inte – och varför ska man ens försöka?! – att skydda barn från detta. Det är inte ens att skydda, anser jag.

Nej, det här var verkligen jättemärkligt och speglar antagligen mest av allt frökens egna rädslor.

Och vinnare blev…

Skolval. Familjens två yngsta skulle välja skola nu i februari, så vi har haft fullt upp med studiebesök, faktasökning och diskussioner! Allra yngsta går i sexan och ska alltså välja var han vill gå högstadiet, medan det är dags för näst yngste att välja gymnasie. Och när det kommer till gymnasie så ska man ju välja både utbildning och skola nu för tiden.

Pust!

Men nu är det klart. Dock har gymnasievalet en omvalsperiod fram till mitten av maj, då det alltså finns möjlighet att ändra sig.

Yngste valde mellan skolan där alla kompisar går och skolan där han som ska börja gymnasiet går. Även brorsan före det gick på den skolan, men båda har ju slutat när det väl är dags för nästa… så som sagt, det stod mellan skolan där ”alla andra” går och skolan där brorsorna gått och dit han skulle få med sig en (1) kompis.

Han valde den där ”alla andra” går och det kan jag förstå. Den är aningen mer krånglig att ta sig till rent logistiskt, men det får funka. De två äldsta gick också på den skolan, så vi är vana… Och det går ju faktiskt att byta skola mitt i också, om man skulle komma på att det vore bättre.

Så har vi gymnasiekillen då. Det är hemskt svårt när man vill allt, ska jag be att få tala om! Detta är ju grabben som har alla sina funderingar, ni vet. Nu vill han bli finsnickare och rymdingenjör. Mhm. Tala gärna om var de har den utbildningen, den som vet!

Den som spar, hen har

Nu ska jag bjuda er på några kronor, i form av snusförnuftiga och kloka spartips. Eller snarare ”tänk-på-det-här-tips”.

Jag såg en lista på ett ställe. Det var en student som tipsade om hur man får studiemedlet att räcka. En av punkterna var att man ska köpa storpack, för att det blir billigare i längden.

I beg to differ.

Det är fullständigt obegripligt, men faktum är ändå att storpack ofta är dyrare än småpack. Även i vår stora familj köper vi ibland små tuber och askar och originalförpackningar i stället för refillditon, just av den anledningen att jämförpriset är lägre. Så ha koll på de gula lapparna!

Och jämför även när det är extrapris. Av någon anledning händer det ofta med toapapper. Det kan vara till exempel två sexpack till salu för ett visst pris – men 12-packets ordinarie pris är lägre. Av samma märke alltså. Även det helt obegripligt, men sant.

Till sist har vi den där ”köp 3, betala för 2”. Då köper man ju gärna tre, även om det kommer att ta ett år att göra av med vad-det-nu-är-man-köper för herregud, man tjänar ju flera kronor! Men så är det inte alltid. Ibland handlar det om ett lägre styckepris, men de skriver så där just för att lura folk att köpa tre stycken. Tänk ett ordinarie styckepris på 10 kr. Under en kampanj får du tre stycken för 20 kr. Wow, tänker du, och köper tre – utan att kolla att du faktiskt kunde ha köpt bara en (1) för 6,60 kr.

Det var en kompis till mig, som lärde mig det där för många år sedan när hon jobbade på ÖB. De sålde på den tiden ofta filmer; 3 st för 99 kr. Det var bara det att en (1) film kostade ju 33 kr, man var alltså inte alls tvungen att köpa tre filmer! Efter att hon påtalade det har jag koll på det där – i alla fall när det gäller saker där jag egentligen inte vill ha tre stycken – och det är inte alls ovanligt att det fungerar på det sättet.

Så. Kolla…

… gula lappar (jämförpris).
… ordinarie pris på annan förpackningsstorlek, som ändå ger samma mängd som kampanjerbjudandet.
… om du verkligen måste köpa fler än du egentligen behöver för att få det annonserade priset.

Vips, så har du sparat en tia och kan köpa en helt onödig (men rolig eller god) grej!

PS
Heter det jämförpris eller jämförspris? Antagligen jämförelsepris…

Tig och var tyst!

– Nu har jag lyckats göra någonting så jag får ont i magen av min egen mat, säger jag vid matbordet. Jag får lätt ont i magen av viss stark mat.
– Jag får ont i magen av din röst, säger 16-åringen (på skämt naturligtvis).
– Buhu, nu ska jag gå och gråta, svarar jag, som är på väg från bordet ändå.
– Gör det tyst, svarar älskliga sonen blixtsnabbt.

Inte så snällt, men hemskt roligt!

Fräckishumor?

Vi spelade kort tidigare i dag, jag och sönerna. 15-åringen blev förbannad på en envis blomfluga, som var i hans ansikte hela tiden. Tungan slant i ilskan, men i stället för att tillrättavisa honom, som jag brukar göra vid det språkbruket, så slant även min hjärna och jag kläckte ur mig ett spontant skämt som fick sönerna att motvilligt skratta högt (och generat).

– Fittfluga, halvskrek sonen.
– Är den släkt med fladdermusen, frågade jag.

Svårt beslut

Som jag berättat tidigare, så dog min pappa för en tid sedan. Av olika anledningar hålls begravningen inte förrän i nästa vecka, vilket är rätt långt efter själva dödsfallet. I går tog jag beslutet att inte gå. Det känns lite märkligt, men ändå rätt.

Tror jag.

Hoppas jag.

Alldeles i början var jag tveksam till att gå på begravningen. Jag åkte och tittade på honom på bårhuset och tänkte då, innan jag hade gjort det, att det skulle räcka, att det fick bli mitt farväl. Men så träffade jag mina syskon, som jag inte har nästan någon kontakt med över huvud taget, och det kändes så pass bra alltihopa att jag trots allt bestämde mig för att gå. Flera av mina barn vill också följa med, så det är vad som gällt sedan dess.

Men så har jag börjat tveka mer och mer och i förrgår tog jag beslutet att stanna hemma. Det har många bottnar och orsaker. Mittensonen är inte så nöjd med beslutet, han hade gärna velat gå, men förstår samtidigt mitt resonemang. Eftersom vi bor 20 mil bort så det blir en liten apparat att ta sig dit, det är inte som att man enkelt kan bestämma sig ett par timmar innan, utan det kräver en del planering. Därför blir det att ingen åker dit när inte jag gör det.

Jag vet inte, det kanske är konstigt att inte gå på sin egen pappas begravning, men jag hoppas att jag kommer att känna mig tillfreds med beslutet även efteråt. I går fick jag programmet över ceremonin och blev stärkt i att jag gjort rätt – det blev jättejobbigt bara att se det på papper och jag grät flera gånger under dagen. Det känns rätt så bra att inte utsätta mig för den ångest en begravning innebär för mig. Jag har väldigt, väldigt svårt för begravningar över lag.

Hela familjen har redan tagit ledigt den aktuella dagen, eftersom vi före jullovet trodde att vi skulle åka. Vi får se om vi håller fast vid ledigheten och gör en egen minnesstund här hemma. Vi kan spela den musik som ska vara på begravningen, titta på foton på pappa och jag kan berätta lite om honom. De tre yngsta barnen har ju bara träffat honom en enda gång (i förrfjol sommar, dvs 2015) och de två äldsta hann träffa honom två gånger. Det vore en kraftig överdrift att säga att de kände honom. Inte ens jag gjorde det eftersom det fanns så gott som ingen relation. Men jag kan ju berätta lite om det lilla jag vet.

Vi får se hur det blir, men det blir i alla fall ingen begravning. Vi åker till graven någon gång framöver i stället.