Archive for the ‘omöjliga frågor och filosofiska funderingar’ Category

Var ser du dina tankar?

Vid frukosten i dag skulle jag beskriva en grej för min man. Jag förklarade i vilket rum jag menade och exakt var i rummet och så berättade jag vad det var jag hade sett där. 15-åringen lyssnade och sedan frågade han:

– När ni tänker på något så ni ser det, var ser ni det då?

Det tog en stund att förstå vad han menade, men det blev en spännande tanke att fundera över! Min man pekade först mitt uppe på huvudet, eller typ vid fontanellen, medan jag kände det som att jag ser bilder jag tänker på mer i bakre delen av huvudet. Snart-13-åringen tittade på oss som om vi var dumma i huvudet och kunde inte förstå annat än att man ser med, eller framför, ögonen…

Både jag och maken ändrade oss lite när vi kände efter och konstaterade att vi också kan se saker som framför ögonen ibland, lite beroende på vad det är vi tänker på.

15-åringen själv tyckte att han ser bak i nacken och sedan flyttade bilden därifrån till framför honom, eller i bröstet eller hur han nu visade, jag minns inte helt. Men det var intressant att fundera över!

Var ser du dina tankar?

Annonser

Kan du lukta i huvudet?

– Kan du tänka på en lukt, undrade 15-åringen härom dagen. Det kan inte jag.

När jag meddelade att ja, det kan jag, så blev han mycket förvånad. Jag sa till honom att tänka på när jag bakar mjuk pepparkaka. Det låg rätt nära i tid och har en distinkt lukt och borde vara rätt lätt, tyckte jag. Jag riktigt såg hur han försökte frammana lukten, han blundade och koncentrerade sig, men nej, det gick inte.

Citron då, försökte jag. Det har ju också en väldigt distinkt och dessutom dominant doft. Men samma sak igen; han kan inte tänka lukten.

Kan du?

Alltså våra middagar!

Så många gånger som vi önskat att vi spelat in konversationerna vid vårat middagsbord! Herregud, det är ju fantastiskt! Och som ni vet är det ofta(st) numer 15-åringen, som är skäl till de olika reaktionerna; asgarv, stora runda ögon, tystnad…

I går:

Vi har knappt hunnit sätta oss till bords till middagen. Folk sträcker sig härs och tvärs över bordet för att ta för sig av mat.

– Hur långt in i fingrarna växer naglarna, frågar denne filosof rakt ut. Alla rörelser stannar upp ett par sekunder och familjen tittar på varandra. Inte så förvånande är det ingen som har svar på frågan.

Middagen fortsätter och vi småpratar om inget särskilt.

– Jag vill bygga ut huset, utbrister samme son plötsligt.

Jaha. Jamen då så, då vet vi det. Vi har också dagdrömt och fantiserat om diverse ut-, till- och ombyggnader, så kommentaren ledde till gemensamma utopiska lösningar.

Middagen avslutas och det går någon timme. Vi sitter i tv-soffan och tittar på jag-vet-inte-vad på tv. Ordet ”jakt” står på textremsan och sonen säger, uppenbart frustrerad:

– Det är jätteirriterande att ”jakt” stavas med k och inte ck!

Jodå.

12-åringen kan han också

Det är ju 14-åringen i familjen, som är den som kläcker de mest underliga funderingar vid de mest oväntade tillfällen, men 12-åringen börjar verkligen knappa in.

– Finns det någonting som försvinner, frågade han härom kvällen när vi tittade på tv.

– Hur menar du nu, undrade jag.

– Finns det något som faktiskt kan försvinna?

– En fis, föreslår jag frågande.

– Nej, men…

– Jag förstår inte?

– Ja men, en fis finns ju kvar och om man äter upp ett äpple finns det kvar och om man lägger ett äpple i lava, så finns det kvar för det blir till mer lava…

Sant. Jag tror inte det finns någonting som verkligen – verkligen – försvinner. Det är väl en av fysikens grundlagar, gissar jag.

(Exemplet om att lägga ett äpple i lava gav extra knorr åt hela tankebanan, tyckte jag. Var fick han just den liknelsen ifrån, liksom?!)

Även yngste funderar…

Det är ju vår 14-åring som är den stora stjärnan på filosofiska funderingar och omöjliga frågor i den här familjen, men ibland slår även 12-åringen till!

– Varför luktar inte vatten, frågade han i dag.

Frågan ledde till en diskussion om huruvida det är vattnet eller inte, som luktar när det är något i det. Jag och 12-åringen ville påstå att då är det ju det tillsatta, som smakar. Till exempel gurka i tillbringaren eller fisk i sjön. 14-åringen var inne på molekylnivå med något om hur molekylerna tar upp vad-det-nu-var från det tillsatta, så då var det ju vattnet som luktade ändå…

Hur som helst har jag inget svar på frågan! Jag vet inte ens om det finns något…

Ny omöjlig fråga

Vi satt och pratade om jag-minns-inte-vad, jag, 14-åringen och snart-16-åringen. Det blev tyst en stund när vi pratat klart om vad-det-nu-var. Då frågar 14-åringen:

– Kan man gråta i rymden?

Jag vet inte. Jag har ingen aning. Jag har heller aldrig funderat över frågeställningen. Intressant i sammanhanget var därför att båda de närvarande sönerna trodde att det inte går.

Vi får fråga Matt Damon.

Oväntad fråga

Ähum… joråsatte…

Maken och jag ligger till sängs och ska sova. Vi har småpratat lite, men håller nu på att slumra till båda två. Eller kanske han mer än jag…

– Hur ska man förvara havreflarn så att de behåller sin krispighet, frågar jag plötsligt.

Min man är fortsatt tyst några sekunder. Sedan brister han ut i ett flatgarv och undrar hur i hela världen han ska kunna veta det och påstår att det i alla fall inte är några tveksamheter kring var vår 14-åring fått sina märkliga frågevanor ifrån…

Men alltså det var inte så konstigt, jag lovar! Strax innan tystnaden, som var före den där frågan, så nämnde min man något om skolan. Då kom jag att tänka på det café, som ska hållas om ett par veckor till förmån för yngste sonens klass skolresa. Till det caféet ska alla i klassen baka något i 75 bitar och jag funderade på vad man kan tänkas baka, som kan hålla sig till dess så man slipper stå och baka samma dag eller dagen innan. Caféet är en tisdag och det vore ju lämpligt att kunna baka helgen före, liksom.

Jag kom att tänka på havreflarn. Det är typ min favoritkaka (tillsammans med kokostoppar – EJ chokladdoppade!! – och havrekakor – för att inte tala om mammas havrekakor med russin i, herregud, vad jag älskar dem!!!!) och det är enkelt att göra.

Men de blir sega.

Snabbt.

Då är det ju inte så konstigt att jag undrar hur man ska förvara dem i kanske fyra dagar, utan att de blir just sega – eller hur?