Försvunnen son

Jag skrev ett inlägg när nu nästan 13-åringen var nio år. Hans fröken ringde då från skolan och talade om att de inte kunde hitta honom. Det var inte första gången – och uppenbarligen inte sista heller!

Tidigare i dag:

– Vilda, svarar jag i telefonen när det ringer.

– Ja hej, det är Berit på skolan. Det är inte så att det hänt något allvarligt, men… jo alltså, nästan 13-åringens klass var i idrottshallen.

– Ja, sa jag undrande och tänkte att han gjort sig illa.

– De satt och tittade på när några klättrade på klätterväggen och din son…

Jag vet ju att den här sonen älskar att klättra, så jag tänkte igen att nu har han gjort sig illa. Men jag blev inte orolig, det var ju uppenbart att det inte var någon fara för livet, så trevande som hon pratade. Hade det varit akut på något sätt, så borde det ha hörts i hennes röst, tänkte jag.

– Så plötsligt var han inte där, fortsatte hon. Ann-Sofie letade, men han var inte där. Jag har ringt flera gånger och messat, men jag får ingen kontakt med honom.

– Så vad du säger är att ni inte vet var han är, frågade jag.

– Nej, inte just nu.

Jag frågade lite om lektionen han hade försvunnit ifrån, men hörde inget som fick mig att förstå varför han försvunnit. När läraren märkte att jag tog det hela med ro och sa att ”vi får väl se var och när han dyker upp”, så hördes det tydligt att hon slappnade av. Vet inte om hon hade förväntat sig att jag skulle bli arg kanske.

När vi hade lagt på, så provade jag förstås att ringa sonen. På tredje försöket svarade han.

– Sonen.

– Hej. Var är du, frågade jag.

– I skolan.

– Var är du då?

– Jag sitter i lärarrummet vid idrottshallen. Varför undrar du?

– Lärarna har tappat bort dig, de vet inte var du är! Du försvann från lektionen och sedan har de inte hittat dig.

– Jamen det var så tråkigt där, så jag gick hit och satte mig i stället. Jag har varit här hela tiden.

Alltså. När jag en kvart senare berättade om händelsen för min man i telefon, så skrattade jag så jag grät! Ser ni det framför er?

Ann-Sofie upptäcker att sonen inte längre är med på lektionen. Hon letar, men hittar honom inte så hon söker stöd hos en annan lärare, Berit. Denne försöker upprepade gånger att ringa och messa sonen, men får ingen kontakt. Till slut tittar de på varandra och konstaterar att de nog måste ta och ringa hans föräldrar och meddela det pinsamma i att ha tappat bort ett barn.

Och hela tiden sitter han där och har tråkigt, i lärarrummet, vägg i vägg med idrottshallen från vilken han ”försvann”!

Fantastiskt roligt!!!