Archive for the ‘Ur barnamun’ Category

Var ser du dina tankar?

Vid frukosten i dag skulle jag beskriva en grej för min man. Jag förklarade i vilket rum jag menade och exakt var i rummet och så berättade jag vad det var jag hade sett där. 15-åringen lyssnade och sedan frågade han:

– När ni tänker på något så ni ser det, var ser ni det då?

Det tog en stund att förstå vad han menade, men det blev en spännande tanke att fundera över! Min man pekade först mitt uppe på huvudet, eller typ vid fontanellen, medan jag kände det som att jag ser bilder jag tänker på mer i bakre delen av huvudet. Snart-13-åringen tittade på oss som om vi var dumma i huvudet och kunde inte förstå annat än att man ser med, eller framför, ögonen…

Både jag och maken ändrade oss lite när vi kände efter och konstaterade att vi också kan se saker som framför ögonen ibland, lite beroende på vad det är vi tänker på.

15-åringen själv tyckte att han ser bak i nacken och sedan flyttade bilden därifrån till framför honom, eller i bröstet eller hur han nu visade, jag minns inte helt. Men det var intressant att fundera över!

Var ser du dina tankar?

Annonser

Målande beskrivningar

Apropå beskrivningen av vad ett e-mail är, så kom jag att tänka på en annan frustrerad förklaring från nyligen. Det är 15-åringen igen. Han har alltid varit väldigt duktig på att förklara vad han menar.

När han och hans yngre bror (numer snart 13 år) var små gjorde de samma fel med vissa bokstäver. T blev K, R blev J och… ja, jag minns inte exakt, men de gjorde en massa tok och fick till slut hjälp av logoped att hitta rätt uttal. Men ni kan ju tänka er alla missförstånd när bokstäverna blir fel.

Det roliga då var att han som är 15 år nu, han hittade alltid andra vägar att förklara det han ville få fram. Alltså på ett helt annat sätt. Han valde andra ord och beskrivningar. Lillebrorsans taktik däremot var att säga samma sak igen och igen, men högre och högre. Som om vi skulle förstå bättre om han skrek… I stället ledde det bara till att vi kämpade med att hålla oss för skratt samtidigt som vi förtvivlat försökte förstå honom.

Så, som sagt, 15-åringen har alltid hittat andra sätt att göra sig förstådd. Det jag tänker på nu var för någon månad sedan då jag helt enkelt inte hörde vad han sa. Ordet jag inte uppfattade var ”klot”.

– Va, frågade jag (naturligtvis, eftersom jag inte hörde vad han sa).
– Klot, utbrast han irriterat. Sfär! CIRKEL I 3D!!!

Jätteroligt! Och samtidigt en klockren beskrivning.

Kan du lukta i huvudet?

– Kan du tänka på en lukt, undrade 15-åringen härom dagen. Det kan inte jag.

När jag meddelade att ja, det kan jag, så blev han mycket förvånad. Jag sa till honom att tänka på när jag bakar mjuk pepparkaka. Det låg rätt nära i tid och har en distinkt lukt och borde vara rätt lätt, tyckte jag. Jag riktigt såg hur han försökte frammana lukten, han blundade och koncentrerade sig, men nej, det gick inte.

Citron då, försökte jag. Det har ju också en väldigt distinkt och dessutom dominant doft. Men samma sak igen; han kan inte tänka lukten.

Kan du?

Jag VET vad e-mail är!

Vi pratade om något jag-minns-inte-vad vid middagsbordet. Ordet e-mail var involverat och av någon anledning undrade jag över något i samband med det.

– E-mail, sa jag i frågande tonfall.

– Ja, e-mail, utbrast 15-åringen frustrerat. E-post! Sms som man skickar med datorn!

Jag stirrade på sonen och undrade förvånat var detta utbrott kom ifrån och varför han ansåg sig nödgad att informera mig om vad ett e-mail är för något?! Som om jag inte visste det, liksom. 16- och snart-13-årige brorsorna exploderade av skratt…

Alltså våra middagar!

Så många gånger som vi önskat att vi spelat in konversationerna vid vårat middagsbord! Herregud, det är ju fantastiskt! Och som ni vet är det ofta(st) numer 15-åringen, som är skäl till de olika reaktionerna; asgarv, stora runda ögon, tystnad…

I går:

Vi har knappt hunnit sätta oss till bords till middagen. Folk sträcker sig härs och tvärs över bordet för att ta för sig av mat.

– Hur långt in i fingrarna växer naglarna, frågar denne filosof rakt ut. Alla rörelser stannar upp ett par sekunder och familjen tittar på varandra. Inte så förvånande är det ingen som har svar på frågan.

Middagen fortsätter och vi småpratar om inget särskilt.

– Jag vill bygga ut huset, utbrister samme son plötsligt.

Jaha. Jamen då så, då vet vi det. Vi har också dagdrömt och fantiserat om diverse ut-, till- och ombyggnader, så kommentaren ledde till gemensamma utopiska lösningar.

Middagen avslutas och det går någon timme. Vi sitter i tv-soffan och tittar på jag-vet-inte-vad på tv. Ordet ”jakt” står på textremsan och sonen säger, uppenbart frustrerad:

– Det är jätteirriterande att ”jakt” stavas med k och inte ck!

Jodå.

Underbara, härliga, älskade ungar!

Äntligen.

Nu har jag äntligen gått igenom hela min blogg och lagt alla inlägg om roliga saker mina barn sagt i kategorin Ur Barnamun! Det finns några inlägg också, som inte egentligen handlar om saker de sagt, utan mer roliga grejer de gjort, men som jag ändå lagt i den kategorin.

Bloggen har funnits i snart tio år och i snitt är det nog ett Ur Barnamun-inlägg per månad. Alltså bör det vara uppåt en 120 inlägg totalt sett. Eller jag vet inte, jag har inte räknat, men låt säga att det i alla fall är minst 80 stycken. Hur som helst, många skratt blir det!

Varsågoda: Sagt och gjort av barnen Lugnet.

Snacka om mörk humor!

Vet knappt om jag vågar skriva detta, men gör det ändå.

Vi var och handlade i en butik som bland annat säljer verktyg, tidigare i dag. 14-åringen kom fram med en förpackning rakblad och jag och maken tittade förvånat på varandra och undrade sinsemellan vad han kunde tänkas vilja ha dem till. Sonen i fråga är väldigt teknisk och bygger och skapar allt möjligt i trä och han håller gärna på med el, men vi kunde inte se vad han skulle med just rakblad till. Det var inte sådana där som man fyller på mattknivar med eller så, utan klassiska rakblad.

– Vad ska du med dem till, frågade jag.

– Jag ska ta livet av mig, svarade han.

– Det vill jag också göra, sa 12-åringen, som stod ett steg bakom mig och maken.

Alltså hallå! Svaret var nog så makabert från 14-åringen, även om det följdes av en plirande blick och ett garv direkt efteråt, men att 12-åringen så snabbt fyllde i med det han gjorde?! Vi vet ju att de skojade och även 12-åringen skrattade så fort han sagt det han sa, men ändå! Det var nästan så jag tittade mig omkring för att se om någon kunde ha hört vad de sa… Det måste ha låtit rätt illa, liksom.

Välkommen till familjen Lugnet. Sådan humor har vi.