Kan du lukta i huvudet?

– Kan du tänka på en lukt, undrade 15-åringen härom dagen. Det kan inte jag.

När jag meddelade att ja, det kan jag, så blev han mycket förvånad. Jag sa till honom att tänka på när jag bakar mjuk pepparkaka. Det låg rätt nära i tid och har en distinkt lukt och borde vara rätt lätt, tyckte jag. Jag riktigt såg hur han försökte frammana lukten, han blundade och koncentrerade sig, men nej, det gick inte.

Citron då, försökte jag. Det har ju också en väldigt distinkt och dessutom dominant doft. Men samma sak igen; han kan inte tänka lukten.

Kan du?

Jag VET vad e-mail är!

Vi pratade om något jag-minns-inte-vad vid middagsbordet. Ordet e-mail var involverat och av någon anledning undrade jag över något i samband med det.

– E-mail, sa jag i frågande tonfall.

– Ja, e-mail, utbrast 15-åringen frustrerat. E-post! Sms som man skickar med datorn!

Jag stirrade på sonen och undrade förvånat var detta utbrott kom ifrån och varför han ansåg sig nödgad att informera mig om vad ett e-mail är för något?! Som om jag inte visste det, liksom. 16- och snart-13-årige brorsorna exploderade av skratt…

Fräckishumor?

Vi spelade kort tidigare i dag, jag och sönerna. 15-åringen blev förbannad på en envis blomfluga, som var i hans ansikte hela tiden. Tungan slant i ilskan, men i stället för att tillrättavisa honom, som jag brukar göra vid det språkbruket, så slant även min hjärna och jag kläckte ur mig ett spontant skämt som fick sönerna att motvilligt skratta högt (och generat).

– Fittfluga, halvskrek sonen.
– Är den släkt med fladdermusen, frågade jag.

Alltså våra middagar!

Så många gånger som vi önskat att vi spelat in konversationerna vid vårat middagsbord! Herregud, det är ju fantastiskt! Och som ni vet är det ofta(st) numer 15-åringen, som är skäl till de olika reaktionerna; asgarv, stora runda ögon, tystnad…

I går:

Vi har knappt hunnit sätta oss till bords till middagen. Folk sträcker sig härs och tvärs över bordet för att ta för sig av mat.

– Hur långt in i fingrarna växer naglarna, frågar denne filosof rakt ut. Alla rörelser stannar upp ett par sekunder och familjen tittar på varandra. Inte så förvånande är det ingen som har svar på frågan.

Middagen fortsätter och vi småpratar om inget särskilt.

– Jag vill bygga ut huset, utbrister samme son plötsligt.

Jaha. Jamen då så, då vet vi det. Vi har också dagdrömt och fantiserat om diverse ut-, till- och ombyggnader, så kommentaren ledde till gemensamma utopiska lösningar.

Middagen avslutas och det går någon timme. Vi sitter i tv-soffan och tittar på jag-vet-inte-vad på tv. Ordet ”jakt” står på textremsan och sonen säger, uppenbart frustrerad:

– Det är jätteirriterande att ”jakt” stavas med k och inte ck!

Jodå.

Svårt beslut

Som jag berättat tidigare, så dog min pappa för en tid sedan. Av olika anledningar hålls begravningen inte förrän i nästa vecka, vilket är rätt långt efter själva dödsfallet. I går tog jag beslutet att inte gå. Det känns lite märkligt, men ändå rätt.

Tror jag.

Hoppas jag.

Alldeles i början var jag tveksam till att gå på begravningen. Jag åkte och tittade på honom på bårhuset och tänkte då, innan jag hade gjort det, att det skulle räcka, att det fick bli mitt farväl. Men så träffade jag mina syskon, som jag inte har nästan någon kontakt med över huvud taget, och det kändes så pass bra alltihopa att jag trots allt bestämde mig för att gå. Flera av mina barn vill också följa med, så det är vad som gällt sedan dess.

Men så har jag börjat tveka mer och mer och i förrgår tog jag beslutet att stanna hemma. Det har många bottnar och orsaker. Mittensonen är inte så nöjd med beslutet, han hade gärna velat gå, men förstår samtidigt mitt resonemang. Eftersom vi bor 20 mil bort så det blir en liten apparat att ta sig dit, det är inte som att man enkelt kan bestämma sig ett par timmar innan, utan det kräver en del planering. Därför blir det att ingen åker dit när inte jag gör det.

Jag vet inte, det kanske är konstigt att inte gå på sin egen pappas begravning, men jag hoppas att jag kommer att känna mig tillfreds med beslutet även efteråt. I går fick jag programmet över ceremonin och blev stärkt i att jag gjort rätt – det blev jättejobbigt bara att se det på papper och jag grät flera gånger under dagen. Det känns rätt så bra att inte utsätta mig för den ångest en begravning innebär för mig. Jag har väldigt, väldigt svårt för begravningar över lag.

Hela familjen har redan tagit ledigt den aktuella dagen, eftersom vi före jullovet trodde att vi skulle åka. Vi får se om vi håller fast vid ledigheten och gör en egen minnesstund här hemma. Vi kan spela den musik som ska vara på begravningen, titta på foton på pappa och jag kan berätta lite om honom. De tre yngsta barnen har ju bara träffat honom en enda gång (i förrfjol sommar, dvs 2015) och de två äldsta hann träffa honom två gånger. Det vore en kraftig överdrift att säga att de kände honom. Inte ens jag gjorde det eftersom det fanns så gott som ingen relation. Men jag kan ju berätta lite om det lilla jag vet.

Vi får se hur det blir, men det blir i alla fall ingen begravning. Vi åker till graven någon gång framöver i stället.

Har du tid?

Nyblivna 15-åringen funderar vidare i livet:

– Vad är tid? Tid finns inte egentligen.

Tio år äldre storebrorsan hänger på i resonemanget och hummar medhåll när 15-åringen berättar att en lärare i skolan menar att tid är någonting i relation till rörelse på något sätt. Jag minns inte hur han sa. På något sätt kom de in på gravitation (i samband med rörelse kanske?) och den kan man ju häva – kan man då stoppa tiden också?

Ja, jag vet inte riktigt hur de snackade, jag hänger liksom inte alltid med… Men jag insåg att det är skitsvårt att förklara vad tid är! Jag menar, låtsas att du pratar med någon som faktiskt inte vet vad begreppet ”tid” är för något och så försöker du förklara det. Ord som lång/långt/länge är ju i grunden tidsrelaterat och kan därmed inte användas, vilket annars ligger nära till hands; ”tid är det som beskriver hur långt det är mellan två händelser” till exempel. Det går inte för vad är ”långt” om du inte vet vad ”tid” är (och när man inte menar i cm eller mil eller så)?

Tvivelaktig dubbelkoll…

Ni vet när man ska fylla i en random kod för att bevisa för datorn att man inte är en robot? I dag fick jag lite hicka när jag skulle kontrollera saldot på en av sönernas biokort…

sf-skarmklipp